Ja ni. Vem är jag?
En dalkulla som föddes i Falun en solig fredag den trettonde maj 1988. Yngsta barnet i en syskonskara av tre. Flickan som var så blyg men ändå som 3-åring ställde sig inne på Guldfynd och sjöng ”Här ska jävlarnamma drickas brännvin!” och chockade såväl min mor som kunderna inne på guldaffären.
En uppväxt som de flesta barn på den tiden hade. Stort trähus i villaområde i lilla Ludvika, som på den tiden man var liten ändå kändes väldigt stor. Varför den nu gjorde det. Somrarna spenderades på campingresor med familjen, vilket även det på den tiden verkade vara något fantastiskt.
Lågstadiet klarades av mestadels lekandes i skogen med barn jag hade träffat hemma eftersom mamma jobbade som dagmamma. Något fritids var det inte heller att tala om under de år man gjorde sånt, mamma var ju alltid hemma! Och syskonen fanns ju alltid att leka med. Lågstadiet med sin skog och avskildhet övergick till mellanstadiet där jag hamnade i samma klass som dem bästa. Mellanstadiet övergick till högstadiet.
Innan det var dags för högstadie var det förstås dags för den största prövningen hittills i mitt lilla liv. Föräldrarna bestämde sig för att det var enklare att bo isär än tillsammans, det stora fina huset som var det enda hem jag hade mött hittills skulle säljas och helt plötsligt hade min mor träffat en granne som vi skulle flytta in hos. Vi bodde förstås i en lägenhet med mamma runt ett halvår innan vi flyttade in i huset snett mittemot det gamla men ja, vem skulle inte få huvudbry av den situationen?
Jag minns en dag när jag hade sovit över hos T för att det var enklast och jag sen kom hem till ett helt tomt hus. Jajja, för att gå vidare i berättelsen. Pappa i lägenhet, mamma i lägenhet(sen hus igen där jag på nåt sätt hittade min frizon)
Högstadiet passerade, likaså den mörkaste perioden i mitt liv. Det är inte normalt för en ung tjej att gå hemifrån för att få en chans att gråta ut, att promenera bredvid tågräls och fundera på hur enkelt det vore att stanna på spåret. Ja ni fattar. Inte heller ätstörning UNS, skriva dystra dikter och ha en svensklärare som frågar hur man egentligen mår. Inte att ha föräldrar som inte märker något heller. Ja jag gjorde allt för att dölja det men ändå. Fina vänner under den perioden var det allra bästa. Hur de nu fick reda på allt… det är faktiskt något jag inte ens minns. Jag minns att jag försökte övertala mina föräldrar om att det när det var dags för gymnasieval låta mig flytta till Lund och gå ”NV med musik” på en friskola där. Min syster var stöttande, mina föräldrar inte riktigt detsamma.
Tvärflöjt, orkesterövningar och konserter, resor till Stockholm, Öddö, Göteborg. Ljuva Göteborg.
Öddö i 5e klass lärde mig att vara rastlös, gråta ut och att västkusten var fantastisk.
Stockholm var bara Stockholm, jag hade varit där med familjen innan.
Göteborg i 9onde klass. Änglar, Liseberg och en svart marknad.
Gymnasiet blev NV, träffade fler fina tjejer, JHDR formades, festperioden i mitt liv började, solresor till Alanya, en weekend i London som en bonus av skolarbetet, Lublin-resor, personer gjordes orätt trots att det inte var det som var meningen, men vad gör man egentligen när nära vänner växer isär? Gör slut? Bad breakup i vilket fall. Den första kärleken kanske drabbade mig? Den flyttade också ifrån mig.
Någonstans på vägen mellan grundskola och gymnasie blev jag en musiktok som enligt kompisars föräldrar hade dåligt inflytande på deras barn eftersom jag fick dem att vilja åka på festival, gå på konserter och vara ute sent på kvällarna. Ett skämt om man vet hur jag är idag. Jag hann tack vare det i alla fall med en hel del konserter och festivaler. Och! Jag fick chansen att gå på Hultsfred innan den stackarn gick i graven (inte visste jag då att jag var på samma konserter som flera av mina klasskompisar på universitetet).
Jag som var så säker på att jag inte skulle plugga vidare på högskola/universitet. Jag hade typ bestämt mig. Vilka planer jag hade! Au-pair, Toscana i första hand, musikhögskola, radioutbildning i Luleå osv i andra hand. Trots det blev det en miljömupp av mig, en miljömupp som bestämde sig för staden innan hon hittade utbildning. Som för att komma på vad hon ville hålla på med tog fram den samlade programkatalogen för alla svenska universitet och markerade allt som verkade intressant och egentligen av en slump hamnade där jag hamnade.
Pick och pack fraktades till Göteborg, den 26 augusti 2007 om jag inte missminner mig, studentrummet på Olofshöjd inreddes och plötsligt befann jag mig i den situation jag så hade längtat efter ända sedan början av gymnasiet. Jag hade mitt eget hem, jag slapp flytta var 5e dag och jag var min egen. Fantastiskt.
En annan sak som var, och är, fantastiskt är min klass på NMIL, av någon anledning var vi så många personligheter som klaffade. Vissa som jag fått chansen att dela mina mörkaste hemligheter med och andra som är minst lika bra även om vi inte lärt känna varandra på samma djup. En klass som jag med sorg lämnade i våras när kandidaten var färdig, för dem i alla fall. I mitt liv kom andra saker emellan och mitt liv ställdes på ända igen. Jag tror dock att den berättelsen tillhör en annan dag.
Ja vad säger detta om mig då?
Jag är en musiktokig, något blyg dalkulla som känner sig mer och mer hemma i Göteborg även om jag snart ska kasta mig ut i mitt hittills största äventyr – en flytt till UK. Jag är jävligt stark, få personer har gått igenom samma sak som jag (om det är klart att det finns ett oändligt antal personer som hamnat i samma situation) och även om jag har svaga ögonblick och det känns sjuuuukt långt borta har en inställning att ”Jag ska klara allt!”.
Tjaaa, vill ni ha en lista på egenskaper eller liknande, eller saknar något får ni säga till. Det här får nog vara nog för stunden.
