Lolouize

När jag var liten tyckte jag att det fanns två stycken supermänniskor. De två supermänniskorna var de jag kallade för ”mamma” och ”pappa”. Mamma som var stark, alltid fanns där hemma, fixade i köket, bakade, gjorde saft, lagade god mat, städade och sydde kläder. Som alltid var fixad och brydde sig om frisyr och röda läppar. Hon var snäll, omtänksam och sjöng godnattvisor när vi skulle sova.

Pappa åkte till jobbet tidigt på mornarna på sin cykel med den klassiska svarta skinnportföljen, matlådan packad och kom hem vid 16-tiden och luktade verkstad. Fixade saker hemma osv sådär som pappor skulle göra. Stängde köket på kvällarna och var noga med rutiner och principer.

Båda två tog med oss ut i skogen för svampplockning på hösten, längdskidor på vintern och på campingsemestrar på sommaren. Som en riktig familj.

Jag kan inte riktigt minnas att jag lärde känna mina föräldrar så bra när jag var liten. Jag undrar om det är för att jag var yngst och såhär i efterhand nog ganska naiv. Kanske att jag inte hunnit lära känna dem så bra nu heller?

Det man ska säga om mina föräldrar är att de har ställt upp på det sätt de har kunnat, när de har kunnat. I alla fall med saker som verkligen spelar roll. Gud vad många gånger det har uppstått konflikter angående skjuts och jag skämdes inför mina vänner att min mamma inte ville hämta oss på stan. Jag förstod aldrig var problemet låg, jag menar, varför kunde inte min mamma om inte alla andras föräldrar kunde? Nog för att den saken kanske har gjort mig mer självständig..

Pappa igen då…något hände för ca 2-3 år sedan, jag vet ännu inte vad, som gjorde att han idag inte längre lever, sedan hjälp, 9 månader tillbaka. Tiden går så grymt fort.

Jag har just tillbringat den första julen sedan jag var liten utan min pappa. Så om jag har varit lågmäld eller konstig under helgerna är nog den främsta orsaken det. Jag blir så arg på universum, vadå att man inte längre har en pappa i livet när man är 22? Man ska inte behöva växa upp så fort!

Fy fasiken vad jag har varit arg och besviken och sur mot min pappa men sånt spelar ju liksom inte så stor roll såhär i efterhand, efter beskedet att man aldrig mer får prata med personen, aldrig får introducera sina barn för deras morfar osv.

Mina föräldrar nu då – en superkvinna som jag mer och mer har insett är en vanlig dödlig precis som jag, som har samma problem som vem som helst, och som har svagheter precis som en själv, samt en gravsten jag besöker då och då när jag är i Ludvika och fortfarande förundras över hur konstigt livet är… vad säger egentligen en gravsten? Jag antar att jag i alla fall haft mina förebilder under den tiden när de var viktigast, för nu ska jag väl räknas som vuxen.