Lolouize

Min första kärlek.

Hur ska man definiera sin första kärlek? Jag har nog aldrig varit riktigt och totalt förälskad i någon till den grad att jag inte kunde leva utan personen. Jag menar, det klart att man var småkär i folk i låg- och mellanstadiet. De coola killarna i innegänget som gillade de coola tjejerna som mimade till Spice Girls. Nej, jag var inte en av dem.

Minns hur vi spanande på fotbollsplanen när coolingarna spelade fotboll, haha.

Ska vi komma fram till att vara kär får vi nog spola fram tiden tills gymnasiet och en överraskningsfest för T där jag träffade P, en kille som var några år äldre och först inte så intressant men som efter några dejter blev det ändå. Han visade intresse före mig, jag märkte mer och mer att jag kände detsamma. Vi dejtade några månader där på vårkanten. Vi sa att vi var tillsammans ungefär samtidigt som han flyttade till en annan stad. Det kändes ändå inte så konstigt eftersom mina närmsta vänner hade haft distansförhållanden med killar i samma stad. Jag fick mycket att göra i skolan eftersom det närmare sig slutet av gymnasiet och jag jobbade dessutom varannan helg, han kunde ju inte bara lämna sitt jobb och åka till Ludvika hur som helst heller. Vi la ner det helt enkelt.

Tja, det var min första lite mer mogna relation, även om det inte varade så länge det heller. Jag tror snarare att det är så att det stora väntar framför mig. Den stora ”kan-inte-leva-utan-dig-fjärilar-i-magen”-kärleken.