Lolouize

Asså, det här med bloggutmaningen går sääämst!

Vill ni verkligen veta det här?

Dag 14 – Vad hade jag på mig i dag?

Dag 15 – Mina drömmar

Dag 16 – Min första kyss

Dag 17 – Mitt favoritminne

Dag 18 – Min favoritfödelsedag

Dag 19 – Detta ångrar jag

Dag 20 – Den här månaden

Dag 21 – Ett annat ögonblick

Dag 22 – Det här upprör mig

Dag 23 – Det här får mig att må bättre

Dag 24 – Det här får mig att gråta

Dag 25 – En första

Dag 26 – Mina rädslor

Dag 27 – Min favoritplats

Dag 28 – Det här saknar jag

Dag 29 – Mina ambitioner

Dag 30 – Ett sista ögonblick

Jag funderar på att slänga in en dag då och då när jag känner att det får plats! Måste det vara varje dag?

I min handväska en vanlig skoldag:

• Kursböcker/kollegieblock
• Glasögon
• Pennfack
• Kalender
• Plånbok
• Läppbalsam
• Vattenflaska
• Matlåda + bestick
• Hänglås
• Vantar
• Mössa
• Handsfree
• Mobil
• Puder

Om 3 veckor sitter jag ensam med min packning på ett hostel i centrala London, många mil hemifrån och från mina nära och kära.

Vad tänker jag med egentligen?!

Mina syskon. Åh, jag är världens bästa syskon.

En syster som är 4 år äldre än jag, som är så bestämd, så driven, har ett ordentligt temperament men som för den sakens skull inte är utan en sårbarhet.  Som har såna planer och visioner och alltid har något nytt på gång!

Vi var egentligen inte så nära varandra när vi växte upp. Eller alltså, vi var väl som barn var. Jag var lillasyster och såg upp till henne. När vi var riktigt små och på familjesemestrar så var det ju vi 3 och lekte alltid.

När min syster blev för gammal för att leka med sina småsyskon och jag blev för gammal för att bli manipulerad av henne till att vilja ha hennes barbiedockor för att hon ville ha mina (jag ville ju ha allt hon ville ha, haha) så märktes det kanske lite mer att det skilde 4 år mellan oss. Fast vad är det egentligen för konstigt med det? En 8-åring och en 12-åring är ju rätt olika! Vi kom faktiskt bättre överens när hon hade flyttat hemifrån, och nu när vi båda är vuxna och bor i olika städer så står vi nog varandra närmare än innan. Vi är fantastiskt olika men det gör liksom ingenting.

Min bror då, 2 år äldre än mig. Vi slogs som tokar när vi var små. Av någon anledning tjafsade vi typ alltid. Det kanske helt enkelt är det man ska göra när man är liten?

I vilket fall så slutade slagsmålen i samma stund som min käre broder blev för gammal för det och tyckte att det var roligare att leka med sina kompisar. Det var så tråkigt när han flyttade hemifrån! Vad skulle jag göra utan honom där, ensam med föräldrarna?

Jag beundrar min bror för att han har en sån fantastisk insikt till saker, en så sund inställning till livet, är så lugn och metodisk och alltid, alltid finns där och kommer med kloka kommentarer.

Mina syskon betyder verkligen allt för mig, även om vi idag bor i olika städer och inte träffas så ofta. Tyvärr så har jag inte mer tid att skriva om dem nu, vi har gått igenom så mycket så att det liksom inte finns ord att beskriva banden mellan oss. Faktum är dock att jag ärligt talat inte vad jag skulle ta mig till om något hände med dem. Sååå, Stay safe!

Ja det finns bildbevis på vad jag hade på mig idag, men med tanke på hur dagen har spenderats:

1. Framför datorn med plugg --> tights + stor stickat blå tröja m. matchande raggsockor till

2. På gymmet i träningskläder --> tights, svart linne och rosa t-shirt.

så tycker jag inte att det passar sig att lägga upp bilderna :p

Många låter vetenskapen leda dem framåt men hur är den så mycket bättre? Okej, vetenskap är logik och forskning men det kan vara så fruktansvärt abstrakt ibland! Varför ska jag tro på små partiklar som jag ändå inte ser? Ja jag vet att jag också är uppbyggd av partiklarna, vilket kanske gör att jag säger emot mig själv... genomtänkt. I vilket fall så har människan har kommit på vetenskapen också. Alla ord och termer är påhittade, liksom i religion. Vetenskap är förvisso en större lära än så, och mer komplext att jämföra med religion än vad jag först trodde när jag tyckte att mina resonemang vad alldeles utmärkta och logiska. Ja det påvisar väl bara att det är komplicerat, och inte konstigt att de olika hamnar i konflikt med varann.

Men vad tror jag då på?

Jag tror på musik, på toner och ljud och sång och text som får mig att må bättre eller sämre.

Jag tror på fina vänner, på bra upplevelser och att njuta av livet.

Jag tror på att göra det mesta av tillvaron även om den är svår.

Jag tror på kärlek.

Jag tror på att utmana sig själv och kasta sig ut även om jag inte riktigt vet vad som väntar en, för kan man någonsin veta säkert vad som kommer härnäst?

Jag tror på väder och vind, på sol och hav.

På saker jag kan se eller uppfatta med mina 5 sinnen.

Min tillvaro är alldeles för förgiftad med vad som hände förra året för att jag ska komma med något riktigt bra ögonblick sådär på rak arm. Det första jag tänker på är inte direkt glädjefyllt. Nåväl, mitt liv handlar inte om det just nu så jag bestämmer mig nu för att berätta om det här ögonblicket, just precis nu.

Jag satt hemma i min lägenhet och insåg att jag inte hade skrivit blogginlägg. Hur svårt ska det vara att ha tid att skriva ett inlägg om dagen? Jag började redogöra för dag 8, ett ögonblick i mitt liv, skrev några rader om förra året, suddade bort och tyckte att nu får det bli någon liten förändring, det har ändå blivit nytt år, blicka framåt! Låten som spelades på hög volym ur datorhögtalarna var ”Hello”. Grymmare låt får man leta efter. Diggar texten.

”I could stick around and get along with you

Hello

It doesn't really mean that I'm into you

Hello

You're alright but I'm here darling to enjoy the party

Don't get too excited 'cuz thats all you'll get from me

Hey

Yeah I think you're cute but really you should know

I just came to say hello”

Så ”powerkvinna” och hon bestämmer. Hon tar det kallt, tar ingen skit från nån kille och har kul. Kanske att lite egen tolkning slinker in också. Det är så de skall tas!

Lyssnade färdigt på låten, var det dags att slå på Bondfilmen? Njaae, gick in på http://damnyouautocorrect.com/ och skrattade tills jag somnade.

Jag ligger redan efter! Nog för att jag har slackat några dagar och publicerat 2 inlägg samma dag innan men nu..

Mitt mål efter dag 7 var att jag skulle skriva dag 8 och 9 och publicera igår. Nu är jag på dag 10.

Coming soon:

Dag 8 Ett ögonblick

Dag 9 Min tro

Dag 10 Det här hade jag på mig idag

Jag tror att jag har fått nya incitament till att tycka mindre bra om Ludvika.

Okej att det är en småstad men sen när är det ok att stänga affärerna bara sådär när det knappt ens är röda dagar?

Det är dessutom bara i Ludvika som det blir rubriker i tidningen av att mellandagsrean är en flopp. Ja den började tydligen på annandag jul vilket var en söndag (när alla affärer förutom Åhlens vanligtvis har stängt) men de hade inte skyltat något eller annonserat i tidningen.. Hur ska då folk veta att det ens är öppet? " Vi fick skicka hem personal" var rubriken i lokaltidningen.

Nyårsafton blev jag förvisso positivt överraskad, öppet ända till 18 på Willys! Nyårsdagen = röd dag och stängt igen. Andra bullar är det här i Götet, kom hem och funderade på om jag ens skulle kunna köpa någon mat eftersom jag trodde att restauranger liksom mataffärer skulle ha stängt. Inte då! Allt var öppet som vanligt till kl. 22 eller 23.

Yes, det är gött att vara hemma!

Bra saker i Ludvika då?

• Café Engel.
• Hällarna och solnedgång en varm sommarkväll.

• Grillkvällar i mammas villa.
• Svampplockning i skogen.
• Roadtrips till Blge (kanske lite tveksamt som en bra sak i Ludvika, att åka därifrån alltså).
• Piren.
• Promenader på Högberget & till Räfsnäs.

Har jag missat något? Folket gör staden i alla fall, så mycket kan jag säga.

Oj, det finns så många fantastiska vänner i denna värld som har ställt upp högt och lågt när jag befunnit mig i kris(vilket inte är så sällan som man kanske skulle hoppas), som jag har delat så många upplevelser med och suttit otaliga gånger och skvallrat med på Engel eller här i Gbg. Jag förstår inte riktigt varför man måste välja en bästa vän? Det är inte rättvist. Jag har flera flera flera som har ställt upp som fan för mig och som jag skulle göra precis samma sak för.

Men det här inlägget handlar om den bästa. Och den bästa i det här fallet är nog den som har funnits där jämt, som faktiskt känns som en andra syster. Den som också var den som var tvungen att flytta längst bort, men som det fantastiskt nog är lika lätt att umgås med varenda gång vi ses även om det går rätt lång tid mellan gångerna.

Ewa.

Det finns faktiskt få människor som kan få mig att bli lika arg eller upprörd över saker, även om jag är väldigt medveten om att jag oftast inte visar det.

Min bästa vän är den som vågar tala om för mig när jag går för långt, som får mig att må bättre när jag är ledsen, som ser till att jag peppar till mig om jag är opepp, som uppmuntrar mig och säger att jag är fjantig om jag är rädd för något. Som inte är rädd för att påpeka saker som andra kanske inte skulle säga men som samtidigt har ett extremt stort hjärta och alltid vet hur hon ska trösta mig. Som erbjöd sig att komma hem så fort hon fick höra vad som hade hänt min pappa trots att hon alltid har sjukt mycket i skolan. Som alltid har tid trots sitt ofta extremt späckade schema och kommer med råd. Som försvarar mig om hon tycker att andra har gjort mig orätt.

Hur ser vår historia ut egentligen? Vi träffades först i 4an, så det har gått 11 år sedan vi träffades. Nämen! Vi har känt varandra halva våra liv. Den du! Även om vi kan vara ganska olika så är det en bra matchning. Att vi bodde 3-5 minuters promenad ifrån varandra gjorde inte direkt saken sämre. Ewa är den som alltid har lyckats lista ut mina hemligheter, som ser på mig när jag inte är ärlig och som direkt märker om något är fel. Som tvingade mig att ta tag i mig själv när jag var på väg ner i mörkret igen. Hur många gånger har vi inte suttit och pratat på soffan nere eller på hammocken i trädgården?

Den bästa veckan år 2010 var nog den när jag tog semester och åkte ner till Gdansk. Trots att vi bara var 2 och inte de andra tjejerna kunde följa så hade vi grymt kul och det var precis den semester som jag behövde! Kvalietstid är nog vad det kallas. Önskar att vi kunde göra det varje år!

Shit alltså, det här med att beskriva en bästa vän är inte det lättaste. Hur sammanfattar man en vänskap i nåra rader?! Jag bjuder på några bilder istället. Och ett citat. "Autobus".

Om du inte har förstått hur viktig du är för mig och hur mycket din vänskap betyder så får du en påminnelse med det här inlägget! <3

Kul att ”min dag” blev nyårsdagen.

Vaknade 10.43, slogs av tankarna att jag inte orkade kliva ur sängen eftersom jag hade varit uppe för länge kvällen innan. Fick nåt infall att börja rensa en byrå där efter 12-slaget samt packa min väska.

Packa, fixa, diska, städa till kl. 14. 14.30 gick tåget till Örebro och så småningom Göteborg. Typisk tågresa, tåget kom i tid men SJ hade trollat bort vagnen som jag hade bokat plats i. Fick som tur var en sittplats ändå.

Resten av dagen visar jag i bilder.

Såhär på nyårsafton är det dags för mig att förklara vad kärlek är..

Jaa, vad är kärlek?

Skulle jag göra det enkelt för mig så skulle jag bara hänvisa till en blogg som tillhör en av mina kära vänner. C. Hon har nämligen redan benat ut och redovisat vad kärlek är.

Kärlek för mig då.. enligt mina referenser.

För det första så kan jag tycka att kärlek finns i allt, men kanske tydligast märks när man stöter på svårigheter och upptäcker hur man känner för något eller någon, vilken saknad man känner eller vilken ilska som kan frambringas. Kärlek är pirr i magen, något man ska må bra av, något man känner för vänner, något man kan känna för en bra låt eller en fin gest. Något som man är skyldig att känna för sin familj men som är så äkta som få saker om man bara tänker efter.

Kärlek är band mellan människor som inte går att lösa. Kärlek är förlåtelse om man gjort något orätt. Kärlek är att hitta ett brev i postlådan från någon som bara tagit sig tid att köpa ett vykort och skicka apropå ingenting. Kärlek, kärlek är så mycket – hur ska man möjligtvis i ett blogginlägg kunna skriva vad kärlek är?

Kärlek är vad jag känner för mina syskon som genomgått samma kraftprov som jag under sin livstid, som delat så många saker.

Kärlek är vad jag känner för JHDR även om jag ibland, och det ska sägas att det är sällan, kan tro att vi håller på att växa ifrån varandra. Inbillning? Eller är det kanske bara så att vi lever olika liv?

Kärlek är… allt antar jag. I vilket fall som helst så har jag inte tid längre att skriva vad kärlek är, för nu är det dags för nyårsfirande med T och J.

Gott nytt år på er!

Shit, jag skulle verkligen ha kommit ihåg att ta bilder till det här inlägget!

Dagens mat låter nog sjukt onyttig när jag bara radar upp vad jag faktiskt har ätit. Jajja, jag befinner mig i byn i alla fall.

Frukost

1 skiva vänskapsbröd med avocado på

Förmiddagsfika hos E med min syster

Lunch

Taco-tallrik på Café Engel med J och J, fint! Förvånande nog så träffade vi inte på några som vi kände förutom min syster och hennes kompis.. vi kanske tog igen det på veckans övriga 2 fikor där vi träffade halva gymnasieklassen?

Middag

Hemlagad pizza & sallad.

Ska bli bättre på att ta bilder! (de jag försökte ta på resterna såg mest osmakliga ut)

När jag var liten tyckte jag att det fanns två stycken supermänniskor. De två supermänniskorna var de jag kallade för ”mamma” och ”pappa”. Mamma som var stark, alltid fanns där hemma, fixade i köket, bakade, gjorde saft, lagade god mat, städade och sydde kläder. Som alltid var fixad och brydde sig om frisyr och röda läppar. Hon var snäll, omtänksam och sjöng godnattvisor när vi skulle sova.

Pappa åkte till jobbet tidigt på mornarna på sin cykel med den klassiska svarta skinnportföljen, matlådan packad och kom hem vid 16-tiden och luktade verkstad. Fixade saker hemma osv sådär som pappor skulle göra. Stängde köket på kvällarna och var noga med rutiner och principer.

Båda två tog med oss ut i skogen för svampplockning på hösten, längdskidor på vintern och på campingsemestrar på sommaren. Som en riktig familj.

Jag kan inte riktigt minnas att jag lärde känna mina föräldrar så bra när jag var liten. Jag undrar om det är för att jag var yngst och såhär i efterhand nog ganska naiv. Kanske att jag inte hunnit lära känna dem så bra nu heller?

Det man ska säga om mina föräldrar är att de har ställt upp på det sätt de har kunnat, när de har kunnat. I alla fall med saker som verkligen spelar roll. Gud vad många gånger det har uppstått konflikter angående skjuts och jag skämdes inför mina vänner att min mamma inte ville hämta oss på stan. Jag förstod aldrig var problemet låg, jag menar, varför kunde inte min mamma om inte alla andras föräldrar kunde? Nog för att den saken kanske har gjort mig mer självständig..

Pappa igen då…något hände för ca 2-3 år sedan, jag vet ännu inte vad, som gjorde att han idag inte längre lever, sedan hjälp, 9 månader tillbaka. Tiden går så grymt fort.

Jag har just tillbringat den första julen sedan jag var liten utan min pappa. Så om jag har varit lågmäld eller konstig under helgerna är nog den främsta orsaken det. Jag blir så arg på universum, vadå att man inte längre har en pappa i livet när man är 22? Man ska inte behöva växa upp så fort!

Fy fasiken vad jag har varit arg och besviken och sur mot min pappa men sånt spelar ju liksom inte så stor roll såhär i efterhand, efter beskedet att man aldrig mer får prata med personen, aldrig får introducera sina barn för deras morfar osv.

Mina föräldrar nu då – en superkvinna som jag mer och mer har insett är en vanlig dödlig precis som jag, som har samma problem som vem som helst, och som har svagheter precis som en själv, samt en gravsten jag besöker då och då när jag är i Ludvika och fortfarande förundras över hur konstigt livet är… vad säger egentligen en gravsten? Jag antar att jag i alla fall haft mina förebilder under den tiden när de var viktigast, för nu ska jag väl räknas som vuxen.

Min första kärlek.

Hur ska man definiera sin första kärlek? Jag har nog aldrig varit riktigt och totalt förälskad i någon till den grad att jag inte kunde leva utan personen. Jag menar, det klart att man var småkär i folk i låg- och mellanstadiet. De coola killarna i innegänget som gillade de coola tjejerna som mimade till Spice Girls. Nej, jag var inte en av dem.

Minns hur vi spanande på fotbollsplanen när coolingarna spelade fotboll, haha.

Ska vi komma fram till att vara kär får vi nog spola fram tiden tills gymnasiet och en överraskningsfest för T där jag träffade P, en kille som var några år äldre och först inte så intressant men som efter några dejter blev det ändå. Han visade intresse före mig, jag märkte mer och mer att jag kände detsamma. Vi dejtade några månader där på vårkanten. Vi sa att vi var tillsammans ungefär samtidigt som han flyttade till en annan stad. Det kändes ändå inte så konstigt eftersom mina närmsta vänner hade haft distansförhållanden med killar i samma stad. Jag fick mycket att göra i skolan eftersom det närmare sig slutet av gymnasiet och jag jobbade dessutom varannan helg, han kunde ju inte bara lämna sitt jobb och åka till Ludvika hur som helst heller. Vi la ner det helt enkelt.

Tja, det var min första lite mer mogna relation, även om det inte varade så länge det heller. Jag tror snarare att det är så att det stora väntar framför mig. Den stora ”kan-inte-leva-utan-dig-fjärilar-i-magen”-kärleken.

Ja ni. Vem är jag?

En dalkulla som föddes i Falun en solig fredag den trettonde maj 1988. Yngsta barnet i en syskonskara av tre. Flickan som var så blyg men ändå som 3-åring ställde sig inne på Guldfynd och sjöng ”Här ska jävlarnamma drickas brännvin!” och chockade såväl min mor som kunderna inne på guldaffären.

En uppväxt som de flesta barn på den tiden hade. Stort trähus i villaområde i lilla Ludvika, som på den tiden man var liten ändå kändes väldigt stor. Varför den nu gjorde det. Somrarna spenderades på campingresor med familjen, vilket även det på den tiden verkade vara något fantastiskt.

Lågstadiet klarades av mestadels lekandes i skogen med barn jag hade träffat hemma eftersom mamma jobbade som dagmamma. Något fritids var det inte heller att tala om under de år man gjorde sånt, mamma var ju alltid hemma! Och syskonen fanns ju alltid att leka med. Lågstadiet med sin skog och avskildhet övergick till mellanstadiet där jag hamnade i samma klass som dem bästa. Mellanstadiet övergick till högstadiet.

Innan det var dags för högstadie var det förstås dags för den största prövningen hittills i mitt lilla liv. Föräldrarna bestämde sig för att det var enklare att bo isär än tillsammans, det stora fina huset som var det enda hem jag hade mött hittills skulle säljas och helt plötsligt hade min mor träffat en granne som vi skulle flytta in hos. Vi bodde förstås i en lägenhet med mamma runt ett halvår innan vi flyttade in i huset snett mittemot det gamla men ja, vem skulle inte få huvudbry av den situationen?

Jag minns en dag när jag hade sovit över hos T för att det var enklast och jag sen kom hem till ett helt tomt hus. Jajja, för att gå vidare i berättelsen. Pappa i lägenhet, mamma i lägenhet(sen hus igen där jag på nåt sätt hittade min frizon)

Högstadiet passerade, likaså den mörkaste perioden i mitt liv. Det är inte normalt för en ung tjej att gå hemifrån för att få en chans att gråta ut, att promenera bredvid tågräls och fundera på hur enkelt det vore att stanna på spåret. Ja ni fattar. Inte heller ätstörning UNS, skriva dystra dikter och ha en svensklärare som frågar hur man egentligen mår. Inte att ha föräldrar som inte märker något heller. Ja jag gjorde allt för att dölja det men ändå.  Fina vänner under den perioden var det allra bästa. Hur de nu fick reda på allt… det är faktiskt något jag inte ens minns. Jag minns att jag försökte övertala mina föräldrar om att det när det var dags för gymnasieval låta mig flytta till Lund och gå ”NV med musik” på en friskola där. Min syster var stöttande, mina föräldrar inte riktigt detsamma.

Tvärflöjt, orkesterövningar och konserter, resor till Stockholm, Öddö, Göteborg. Ljuva Göteborg.

Öddö i 5e klass lärde mig att vara rastlös, gråta ut och att västkusten var fantastisk.

Stockholm var bara Stockholm, jag hade varit där med familjen innan.

Göteborg i 9onde klass. Änglar, Liseberg och en svart marknad.

Gymnasiet blev NV, träffade fler fina tjejer, JHDR formades, festperioden i mitt liv började, solresor till Alanya, en weekend i London som en bonus av skolarbetet, Lublin-resor, personer gjordes orätt trots att det inte var det som var meningen, men vad gör man egentligen när nära vänner växer isär? Gör slut? Bad breakup i vilket fall. Den första kärleken kanske drabbade mig? Den flyttade också ifrån mig.

Någonstans på vägen mellan grundskola och gymnasie blev jag en musiktok som enligt kompisars föräldrar hade dåligt inflytande på deras barn eftersom jag fick dem att vilja åka på festival, gå på konserter och vara ute sent på kvällarna. Ett skämt om man vet hur jag är idag. Jag hann tack vare det i alla fall med en hel del konserter och festivaler. Och! Jag fick chansen att gå på Hultsfred innan den stackarn gick i graven (inte visste jag då att jag var på samma konserter som flera av mina klasskompisar på universitetet).

Jag som var så säker på att jag inte skulle plugga vidare på högskola/universitet. Jag hade typ bestämt mig. Vilka planer jag hade! Au-pair, Toscana i första hand, musikhögskola, radioutbildning i Luleå osv i andra hand. Trots det blev det en miljömupp av mig, en miljömupp som bestämde sig för staden innan hon hittade utbildning. Som för att komma på vad hon ville hålla på med tog fram den samlade programkatalogen för alla svenska universitet och markerade allt som verkade intressant och egentligen av en slump hamnade där jag hamnade.

Pick och pack fraktades till Göteborg, den 26 augusti 2007 om jag inte missminner mig, studentrummet på Olofshöjd inreddes och plötsligt befann jag mig i den situation jag så hade längtat efter ända sedan början av gymnasiet. Jag hade mitt eget hem, jag slapp flytta var 5e dag och jag var min egen. Fantastiskt.

En annan sak som var, och är, fantastiskt är min klass på NMIL, av någon anledning var vi så många personligheter som klaffade. Vissa som jag fått chansen att dela mina mörkaste hemligheter med och andra som är minst lika bra även om vi inte lärt känna varandra på samma djup. En klass som jag med sorg lämnade i våras när kandidaten var färdig, för dem i alla fall. I mitt liv kom andra saker emellan och mitt liv ställdes på ända igen. Jag tror dock att den berättelsen tillhör en annan dag.

Ja vad säger detta om mig då?

Jag är en musiktokig, något blyg dalkulla som känner sig mer och mer hemma i Göteborg även om jag snart ska kasta mig ut i mitt hittills största äventyr – en flytt till UK. Jag är jävligt stark, få personer har gått igenom samma sak som jag (om det är klart att det finns ett oändligt antal personer som hamnat i samma situation) och även om jag har svaga ögonblick och det känns sjuuuukt långt borta har en inställning att ”Jag ska klara allt!”.

Tjaaa, vill ni ha en lista på egenskaper eller liknande, eller saknar något får ni säga till. Det här får nog vara nog för stunden.

Hallå!

Efter onsdagens misärinlägg kanske jag ska skriva en liten uppdatering. Jag tog en dags paus, struntade i skola och måsten och bosatte mig i soffan efter lunch med H och Satc-stund. Det behövdes! :)

Fail för att träna kondition/styrka när man inte får tillräckligt med luft förresten, i andra fall brukar ju träning hjälpa men inte i detta. Jag fick tips om yoga istället och gick på det, sjukt skönt och avslappnande! Idag blir det ett till pass. Allså, jag blir lite stressad över att jag inte kan träna så mycket styrka eller kondition just nu.. ofta att man förbränner massor när man tränar yoga? Oh well, jag har tid på mig att träna. Prioritet 1 - normal andning.

Just ja! Bloggutmaningen börjar på onsdag efter att exjobbsredovisningen är gjort. Fasen alltså, jag är redan sjukt nervös inför den. Pjuh.