I förra veckan fick jag ett besked som fick tårarna att rinna i flera timmar. En person mycket nära mig hade lämnat jordelivet för något bättre.. något friare.. något lyckligare kanske?

I vilket fall som helst så kom det hela som en enorm chock även om jag borde ha varit mer beredd. Kan man nånsin förbereda sig på en sån sak?
Från att ha tyckt att tillvaron var rätt bra till att slås omkull av en ångvält...
I vilket fall så blev inte valborgsfirandet i Uppsala som jag hade tänkt, för hur kan man egentligen fira när man hela tiden har andra tankar på vad man förlorat? Hade först fått höra att jag skulle ta helgen som den var planerad från början.  Det var tills syskonen kom, alla telefoner började ringa och folk berättade om det ena och det andra som skulle fixas..  Det fanns inte mycket annat att göra än att åka till La och börja ta tag i saker. Och om det fanns saker att göra alltså. Hur mycket lämnar en person efter sig egentligen? Grisiga dagar blev det, upp tidigt, gå på möten, fixa, planera, tänka, städa. Egentligen mekaniska saker utan närmare eftertanke om vad vi egentligen höll på med, trots att man blir tröttare för var dags som går.

Efter de mest kritiska dagarna var energin helt slut och jag kände att jag inte kunde vara kvar i den mörka atmosfären där uppe i norr. Jag var tvungen att åka hem igen och ladda batterierna, träffa annat folk och skratta åt andra saker än saker vi fick psykbryt/skrattanfall under alla praktiska saker som skulle göras. 

På nåt sätt tror jag att jag började bearbeta mer igår kväll. Insåg att jag saknar honom massor, så som han var innan allt, och vill prata och höra skrattet igen. För det fanns där, det visste vi ju..

Fan, ibland är livet bra konstigt. Vill ha tillbaka min pappa :(